Tänkte uppdatera bloggen för de som undrar om jag fortfarande lever. Det gör jag!
Min kropp är glad och starkare, jag är lycklig och frisk! Återbesök coming up. Jag är inte orolig denna gång….
… men förkyld, ont i halsen och har feber! Känner mig stressad, har hur mycket som helst att göra till imorgon. Hur ska det gå?!:o Tentan är inskickad iaf!:)
Så himla kul! Jag vill bara vara klar med studierna nuuuuuu!:)
Jag är fortfarande frisk
Läkaren menar att risken för återfall
är väldigt liten nu och jag behöver bara komma på kontroll en gång per år vilket är otroligt skönt då jag slipper ha ångest var tredje månad!:)
Skolan går bra. Det är väldigt mycket nu men också väldigt roligt. Jag ser fram emot att komma ut på praktik snart! Fick plats på reumatologen, Linköpings Us.
Tittade in här idag och såg att jag fortfarande har många läsare trots att jag aldrig skriver längre. För er vill jag tala om att jag finns på instagram om ni vill följa mig: Bellaliten
Idag jag på återbesök. Nu har det gått ungefär ett år sedan sista behandlingen. De senaste veckorna har jag känt mig hängigare än vanligt och yr i huvudet emellanåt. Antog att det berodde på mörkret och lågt blodtryck. Läkaren började samtalet med att ställa frågor om hur jag mådde, om jag var trött och om jag orkade arbeta/plugga. Han brukar aldrig fråga annars så jag förstod att något var fel. Nu är det kört. Cancern är tillbaka. Och för några sekunder kändes det totalt overkligt att jag faktiskt kunde vara frisk. Kunde bara tänka Milomilomilomilo. Men sen berättade han att proverna visar kraftig järnbrist. I stort sett inget järn alls i kroppen. De andra värdena var TOPPEN. Ingen sjukdomsaktivitet som syns på proverna och inga kännbara knölar.
Jag trodde jag skulle vara överlycklig men jag känner bara ångest idag. De här återbesöken får mig att minnas tiden vid diagnos och alla känslor kommer tillbaka. Har svårt att förstå att jag faktiskt haft cancer. Det är så jävla sjukt alltihop. Min största oro är att behöva lämna Milo i denna orättvisa men underbara värld. Det är hjärtskärande att ens fundera på det. Jag älskar honom så det värker i mitt bröst. Men här sitter jag, alldeles ensam i min soffa. Milo är hos sin pappa. Och jag njuter av att vara själv för första gången i mitt liv. Jag har verkligen allt jag behöver och jag är lycklig. Nöjd. Fylld av livsglädje. Och allt detta har jag skapat själv. Förutom Milo…där fick jag lite hjälp.
Till alla er som kämpar, tappa aldrig hoppet!
